Binda basturuska

Binda en basturuska av björk

605

Allt material är upphovsskyddat.
Eila.Seelglocalnet.net, tel +46-(0)73-7392473

Rubriker:
• Redskap • Tidpunkt • Material • Storlek och form • Bindteknik • Knep •
• Bild på lämpliga kvistar och bindning (fler bilder kommer...)

En mjuk och doftande björkruska är en väsentlig – om inte en oumbärlig – del av ett skönt bastubad.
Eftersom det förekommer underliga föreställningar om hurdan en basturuska är, kommer här en beskrivning av hur man binder en fin björkruska.
På sommaren ordnar jag kurser i detta hantverk - du är välkommen att delta. Annars finns björkruskor till försäljning - se under Shop.

Det lönar sig att lägga lite möda på att binda ruskan omsorgsfullt. En välgjord ruska håller att använda flera gånger. Minst 4-5 bad ska de klara, men det händer att ruskan håller formen genom 20 bastuomgångar!

Klicka bilden på ruskaparet så blir den större i ett nytt webbfönster.

• Läs mer Användning av basturuska >>
• Under sommaren hålls KURSER i hur man binder en björkruska. Välkommen att delta!
• I vår SHOP finns basturuskor till salu!

Bindning av basturuska - arbetsbeskrivning

Rätt redskap
Man bör ha hyfsat starka nypor – att dra åt bindningen kräver lite styrka. Utrustningen i övrigt är enkel: en vass morakniv. En liten sekatör kan vara bra, men inte alls nödvändig. Man klarar sig också helt utan verktyg, men sega kvistar är besvärliga att bryta. Och avbrutna kviständar är ju mindre snygga.

Rätt tid
I princip kan man göra ruskor under hela sommaren, till och med en bit in på hösten så länge det är grönt. Före midsommar är dock bladen ännu väldigt mjuka, så i bastuvärmen och fukten tappar de formen och blir slamsiga. Ruskan ska ju också tåla en oöm behandling, när man kvastar sig! Dessutom ska björkruskan behålla stadgan när den förvaras en längre tid.
Bladen ska alltså få växa färdigt och stadga sig. Juli-augusti är lämplig period att binda ruskor. Enligt gamla seder bör man också beakta månfaserna. Vissa läror förordar kring första kvarteret och tiden före fullmåne. Månfasen har troligen mindre betydelse jämfört med andra faktorer, så man kan lugnt bortse från den.

Rätt material
Val av rätt sorts björk är den avgörande faktorn för björkruskans hållbarhet. Det finns flera arter – vanligaste är glasbjörk och masur- eller vårtbjörk – men de kan vara svåra att hålla reda på. Vårtbjörkens tunna kvistar har knottrig bark och bladen grovt tandade. Artbestämning är mindre viktig, istället ska man känna på kvistar och blad för att bedöma kvalitén. Bladen ska vara rätt hårda och lite sträva, gärna så stora som möjligt. Är de små och mjuka blir de bara mos.
    Bästa materialet får man från ungbjörk, 3-5 m hög. Sådana finns ofta på kalhyggen och under kraftledningar och i andra röjningsområden. Stora träd brukar ha långa, tunna och hängiga kvistar med glest bladverk, som inte kan användas.
    Till ruskan används 20-30 lövade kvistar. En idealisk kvist är rak och ganska styv med bra spänst ända ut i toppen. Den kan böjas utan att brytas, och återtar genast formen. Färska årsskott brukar vara för slappa i toppen, även bladen är för mjuka. Ruskan ska ju bli så yvig som möjligt, så man bör välja kvistar med täta blad och gärna några lika långa förgreningar. Vid behov kan kvisten tuktas i toppen. Kvistar med blomhängen ska undvikas, annars plockas dessa bort.
    Kvistarna skärs av med kniv (eller sekatör), det är skonsammast mot trädet. Sega kvistar (som det ju ska vara) kan vara knepiga att bryta av för hand. Man kan ta kvistarna allt eftersom man binder ruskan, när man ser vad som passar bäst. Eller man samlar ihop en större mängd först, och sätter sig sedan på en trevlig plats och gör flera ruskor i rad.
    Till bindningen väljer man ut extra långa och mycket smidiga vidjor. Somliga gillar pilträ, men det kräver mycket förberedelser med blötläggning mm. Björk behöver inte förbehandlas alls.
• Se illustration längst ner på sidan, detaljer A, B, C.

Rätt storlek och form
Ruskans storlek anpassas till användarens behov och tycke. Den lövade delen bör täcka en betydlig del av bålen, t ex minst halva magen. Med ruskan ska man också nå sin rygg, så skaftet bör vara tillräckligt lågt. Man ska kunna greppa skaftet bekvämt med båda händerna. Ruskan ska heller inte vara för tung att svingas med bara en hand. Gör därför gärna egna små ruskor till barnen.
Här kan man använda sin egen kropp som måttstock. Den färdiga björkruskan är totalt en aln lång, dvs från armhålan till fingertopp (ca 60 cm), varav den yviga lövade delen är från armbåge till fingertopp (ca 40 cm och ca 25 cm tjock), samt skaftet två handbredder långt (ca 20 cm) och inte tjockare än att fingrarna räcker runt (diameter drygt 3 cm).
I övrigt är formen mest en smaksak. Ruskan kan vara avlång spolformad, nästan rund som en boll eller platt lik en solfjäder. Den spolformiga har kvistarna mer samlade och man kan kvasta med den runt om, så slitaget blir jämnare (och hållebarheten längre). En kort och bollformig har liten kontaktyta mot kroppen och kan kännas lite stum. Lagom böjlighet behövs för en skön klatsch. Den platta kan lätt bli spretig.

Rätt bindteknik
Kvistarna i den lövade delen ska hålla väl ihop och vara jämnlånga – inga toppar som spretar ut vare sig på längden eller bredden. Kvistarna ska stödja varann och då minskas också slitage av bladen. Under rubrikerna Material och Storlek har redan framgått hurdana kvistar man ska välja.
Kvistarna placeras en i taget med skaftdelen i den ena handen och med de lövade topparna i jämnhöjd. I skaftet rivs bladen av, och eventuella knottror skrapas bort allteftersom. Bygg på varvsvis. Är kvisten böjd ska böjningen vändas inåt. Skaka ruskan neråt ibland så att löven lägger sig rätt. Ta så många kvistar som ryms i handen. Kvistarna ska ligga tätt ihop och parallellt med varandra.

Bindningen
En hållbar bindning snos runt ruskans skaft. Kvistarna i skaftet ska vara rensade och ligga tätt ihop. Det avgörande är att bindningen dras åt ordentligt. När ruskan torkar minskar också tjockleken på skaftet, med risk att bindningen glider av. Därför avrådes från metoden att göra en separat ring som träs på skaftet – den blir aldrig tillräckligt tajt och kommer snart att glida av!
    Ruskan binds ihop med 2 band och ska helst också ha en hängögla. Till dessa tas unga extra långa vidjor, ca 80-90 cm, 3-4 mm tjocka. Är vidjan längre räcker den till en ögla också. Till den behövs bara ett par decimeter extra.
Vidjorna ska vara mycket smidiga och sega så de inte bryts av. Toppen får gärna ha några extra grenar som fungerar som låsning, annars helt släta. Löven ska vara kvar. Det gör inget om kvisten består av två grenar, om båda är ungefär lika långa och inte alltför tjocka. Unga skott som skjuter ut nära roten av buskiga träd är ofta bra bindningsmaterial. minst 50 cm utom toppen, skala i förväg
    En grenklyka passar också till öglan, om den är lagom lång att placeras i skaftets ände. Tjockändarna bör snittas av på snedden, så de smalnar av. Vill man vara lite petig kan man skala bindningskvistarna. Det ser fint ut, men en liten nackdel är att vidjan blir så slät att den lätt kan glida loss. Viktigt är att tvinna dem ordentligt så att de tål att böjas och dras i. Man kan först knacka med knivskaftet längs vidjan så fibrerna släpper. Gör detta antingen i förväg eller – om du är skicklig – samtidigt som du snor dem runt skaftet.
    Alla 3 långvidjorna placeras till de övriga kvistarna ytterst i skaftet. Håll ruskan stadigt med skaftet framåt. Se till att alla kvistarna i skaftet är rena från blad och ligger tätt ihop. Första bindningen görs alldeles intill den lövade delen. Om man vill kan bindningskvisten stoppas genom hela skaftet först, sedan snor man den runt. Tryck med tummen mot kvisten där första varvet börjar, och tvinna den så att den kan böjas i vinkel och viras runt skaftet. Dra åt ordentligt! Det är avgörande för hållbarheten. Den ska läggas över sig själv, dvs där den började. Fortsätt tvinna och sno runt minst 2-3 varv. Det är viktigt att dra åt hela tiden! Efter sista varvet ska kvisten åter korsa sig själv. Där ska den tvinnas lite extra igen, och den sneddade spetsen skjutes in under alla varven, så kvisten låses som i en knut. Man kan sno ett halvt varv till och göra ytterligare en knut. Resten av kviständen läggs intill de andra kvistarna.
• Se illustrationen, detalj D!
    Om man inte har en grenklyka till ögla, gör man även den av en längre vidja. Den kan gärna skalas. Tvinna ordentligt och böj den dubbel i änden av skaftet. Kviständen kan stickas in bland de andra i skaftet så den döljs, gärna under första bindningen. Det gör också att det blir ännu trängre i bindningen, dvs den håller bättre!
    Rätta till kvistarna i skaftet igen så de ligger tätt innan du gör den andra bindningen. Den görs som den första, en dryg handbredd ifrån den. Den ska hålla ihop hela skaftänden med ögla och allt.
    Sist kapas skaftet till lagom längd, knappt 20 cm, så kviständarna blir jämna, enklast med sekatör. Men akta öglan! Det är en smaksak om skaftänden kapas jäms med öglan eller om den lämnas fri.

Några knep …
Att binda en bra basturuska är inte helt lätt – kanske det är svårt att hitta lämpliga kvistar eller vidjan går av. Då får man ’fuska’. Sladdriga kvistar man kan först fläta ihop med en lite styvare. Plocka ihop dem sedan som vanligt så de hamnar innerst. Innerst placeras också kvistar som är alltför stela eller spretiga. Till yttersta varvet bör man hitta några spänstiga fina kvistar så att ruskan håller ihop. Till bindningen kan man ta vanligt snöre, helst av naturmaterial. Cirka 80 cm räcker till två bindningar och ögla. Dra åt och knyt ordentligt!
Det förekommer andra sätt att göra bindningar, men detta är nog det hållbaraste.

Lycka till med pysslet att binda björkruskor, och ha många sköna bastubad med dem!

Läs mer om Bastuproceduren >>

Läs mer om Användning av basturuska >>

605		15 + 1
		BASTURUSKA Sådana här björkkvistar behövs för att göra en basturuska. A - Yvigt lövad kvist, gärna grenad i toppen, 20-30 st sätts ihop B - kvist med grenklyka längre ner för hängögla C - Långa vidjor för bindningen 2 st, en för ögla om ingen grenad finns D - Detalj av bindning, ska vara 2 st. Kvisten tvinnas, snos runt skaftet och träs igenom sig själv, som en knut. Lämplig period är juli-augusti. Ruskor kan lagras torkade i luftigt och mörkt utrymme. De måste läggas i varmt vatten före användning för att bli mjuka igen. Med rätt hantering håller ruskan mycket länge.
605		15 + 140

saunafantast.com